Krönika. Kalle Lind.

2018-03-11 18:05

Vad Magdalena Andersson inte sa

Natten mot torsdagen 1 mars 2018 var det 14 grader kallt i Stockholm. Under dagen mildrades det något, men inga temperaturer högre än minus sex inrapporterades. Det bör ha varit ganska ruggigt när finansminister Magdalena Andersson (S) kom till riksdagshuset. Även om hon kördes i taxi och släpptes av vid ingången torde hon ha noterat hur det rev i kinderna de få meterna mellan bilen och porten.

Under dagen medverkade hon vid riksdagens frågestund. En sverigedemokrat frågade varför regeringen inte utfärdat ett nationellt tiggeriförbud. Finansministern svarade inte: ”För att i en anständig nation sätter man inte polisen på de svagaste och mest utsatta.” Hon svarade inte: ”För att vi inte kan lagstifta bort den priviligierade klassens ovilja att se effekten av sina privilegier.”

Hon svarade att ”tiggeri inte är något som kan accepteras i den svenska gatubilden”. Hon påminde om att ”alla som ger till tiggare ska veta att man riskerar att bidra till människohandel”.

Hon sa visserligen också att hon inte var ”säker på att det är det bästa förslaget” att låta en överlastad polis jaga bort frysande och behövande. Hon trodde i så fall mer på att, som Eskilstuna kommun, kräva att tiggare anhåller om tillstånd. Som man sen kan avslå.

Utanför riksdagshusets värme låg avgasfärgad snö tung på trottoarerna. Andedräkten stod som blågrå kvastar ur munnarna på de som krupit ihop runt sina tummade kaffemuggar.

Betydligt längre bort än den råa verkligheten låg idealen, drömmarna, förhoppningarna.

En av de drömmande idealisterna vad gäller politik och politiker heter Aaron Sorkin. (Eller hette: fasen vet om inte han också har gett upp.) I sin teveserie ”Vita huset” (1999–2006) formulerade Aaron Sorkin sina visioner om en politik som inte bara var välformulerad och intelligent utan också hederlig. Vi som såg den visste väl innerst inne att den lika mycket som ”Walking Dead” eller ”Game of Thrones” var en fantasi, men en vacker, uppbygglig, hoppingivande fantasi.

I ett avsnitt av ”Vita huset” får vi i tillbakablickar se hur teamet runt president Bartlet formeras. Josh Lyman (Bradley Whitford) ser den aspirerande presidenten på ett möte svara rakt och ärligt på en fråga från en mjölkproducent: ”Ja, jag röstade emot den där lagen som hade gynnat din näring, eftersom den hade fördyrat mjölken för konsumenterna!” Vi förstår att i just det ögonblicket hoppar Josh på Bartlets kampanj. Den som är beredd att säga de obekväma sanningarna är värd att arbeta för.

Magdalena Anderssons svar i riksdagens frågestund får en knappast att associera till Vita huset. Den kulturyttring som dyker upp i huvudet är snarare konstnären Carsten Regilds affischkampanj från tidigt 70-tal. Då hyrde han, tillsammans med sin kusin och kumpan Rolf Börjlind, annonsplats på Rådmansgatans tunnelbanestation för att sprida sina budskap. På en av affischerna stod: ”Vi har de politiker vi förtjänar!”

Carsten Regilds och Rolf Börjlinds affischer plockades ner. SL motiverade beslutet med att politiska budskap inte var tillåtna på reklamplats. Inga politiker lär ha opponerat sig, vilket väl gav Regild-Börjlind rätt i sak.

Någonstans i sin naivitet hade man hoppats att Magdalena Andersson faktiskt skulle markera mot en sverigedemokrats fäktande mot dem längst ner i samhällshierarkin. Hon hade kunnat påminna om att man löper viss risk att stötta kriminalitet också om man köper produkter tillverkade i låglöneländer eller röstar in Moderaterna i Stockholms landsting. Hon hade kunnat vidga debatten, komplicera frågan, vägrat acceptera en vulgär tankefigur där man vill straffa, eliminera och peka ut dem som drabbas hårdast av ett ojämlikt samhälle.

Det gjorde hon inte. Hon sa vad hon trodde att väljarna vill höra. Väljarna förtjänar uppenbarligen inga komplikationer, fördjupningar, humanistiska perspektiv.

Men vet du vad, Magdalena Andersson? Jag är också väljare. Och jag förtjänar något bättre.

Kalle Lind
Kalle Lind 

Kallar sig helst skriftställare, liksom ­Strindberg, Kar de Mumma och Jan Myrdal före honom. Andra kallar honom ofta skämtare. Han skriver tv-manus, radiokrönikor och böcker som oftast kan placeras under rubriken ”satir”.